Titel: Kärlek och stålull
Författare: Lisbeth Pipping
År: 2004
Oj, oj, oj. Den här boken borde alla människor läsa. Jag hörde talas om den första gången när författaren var gäst i P4 extra och berättade lite ur sin gripande historia. Detta var väl för kanske ett knappt år sen kanske. Sen dess har jag letat som en tok efter boken, men den har varit utlånad JÄMT! Men så, i fredags, gick jag till stadsbiblioteket - och då stod den där i hyllan. Jag kastade mig över den, började läsa den i eftermiddags och läste ut den alldeles nyss.
Lisbeth Pippings bok har undertiteln "Att växa upp med en utvecklingsstörd mamma".
Och boken är fruktansvärd. Inte fruktansvärd på samma sätt som vissa andra barndomsskildringar, där barn har tvingats att äta sin egen avföring och spyor, för att deras föräldrar varit sadister och psykopater. Men att tvingas växa upp och ta ansvar för och skydda sin egen mamma vid fyra års ålder, gå emellan när småsyskonen får stryk, att försöka hindra mamman från att dränka en syster i badkaret när hon råkat ta för mycket schampo i håret, bli mobbad hela grundskolan igenom för att mamman inte förstår vikten av hygien, och bli utsatt för sexuella övergrepp av en "vän" till mamman som inte förstår bättre utan bara tror att hon har en gratis barnvakt, känns ganska fruktansvärt det också, inte sant?
Lisbeth Pipping är född 1961. Hon förklarar vid ett ställe i boken att det här var precis när sterilisering av "arvshygieniska skäl" började försvinna, och att man hade börjat se mer till individens rättighet att skaffa barn. Men vem såg till barnen?
Lisbeth växte upp i Göteborg, och levde sina första fyra år med både sin lindrigt utvecklingsstörda mamma och sin pappa. Dessa första fyra år beskriver hon som lyckliga, efter omständigheterna. När hon var fyra år avled hennes farmor, och därefter började pappan dricka. Lisbeth fick två småsystrar, som hon fick ta ansvar för när pappan lämnat familjen. Mamman kunde inte ta hand om sig själv, än mindre tre barn. Hon var nämligen bara ett barn själv.
Lisbeth beskriver hur mamman går till socialen och får sina utbetalningar varje månad men kan inte hushålla med pengarna. Hon förstår inte. Hon är självisk och totalt oberäknelig. Misshandel och skräck, ilska och oförstånd, svält och total brist på hygien och bekvämlighet är vardag för Lisbeth och hennes systrar. Och folk runt omkring ser ingenting. Eller så ser de, men gör ingenting. Men det finns faktiskt vissa som Lisbeth kallar sina räddande änglar, de som faktiskt gör det de kan för att hjälpa, på ett eller annat sätt. Dessa änglar, vittnar Lisbeth om, var de som gjorde att hon orkade leva vidare.
Men socialtjänsten kan, trots att de känner till hur miserabelt familjen lever, inte göra något. Detta för att Lisbeths mamma tar illa vid sig om någon försöker hjälpa. Hon förstår inte att hon själv är otillräknelig. Hon tror att hon är en bra mamma. Och "hon gör så gott hon kan" är ett genomgående uttalande. Det är tydligen viktigare att mamman får känna att hon kan klara att sköta sig själv och barnen, genom att "göra så gott hon kan efter sina förutsättningar", än att barnen faktiskt blir omhändertagna av vuxna, ansvarsfulla människor.
Den här boken är helt otrolig. Lisbeth Pipping skriver bra och lättillgängligt, men framför allt är den otrolig som i att jag inte kan fatta att det är sant, att det kan få gå till så här.
Hur lyckades dessa tre barn överhuvudtaget överleva? Jag kan inte fatta det.
Den allra djupaste respekt för Lisbeth Pipping, som har klarat sig igenom detta, och inte bara överlevt utan även lyckats bli en frisk vuxen människa. En människa med djupa sår i själen, men en människa som har en sådan inre styrka att ingenting kan knäcka henne. Ett maskrosbarn, som hon själv säger.
Läs! Läs! Läs!
