Titel: Dracula
Författare: Bram Stoker
År: 1897
Den första vampyrromanen, skräckberättelsens urfader, denna obeskrivligt otäcka historia om ondska och makt - Draaaculaaa!
...En av litteraturhistoriens mest överskattade skräckromaner, enligt min mening. 1897 var den förmodligen oerhört skrämmande, men i dessa tider... meh.
Första delen av boken handlar om Jonathan Harker, advokat från London, som skickas till Transsylvanien på uppdrag av sin arbetsgivare, för att hjälpa greve Dracula med juridiska frågor inför grevens önskade flytt till London. Allt eftersom tiden går så inser Harker att allting inte står rätt till med greven, och att dennes intentioner är långt från goda. Denna del av boken berättas enbart ur Harkers perspektiv, via hans dagboksanteckningar.
Andra delen av boken är bra mycket längre än den första. Och nu börjar det bli lite rörigt, för fortfarande berättas allt genom dagboks-, journal- eller brevskrivande, och helt plötsligt är det många fler människor inblandade:
*Wilhelmina "Mina" Harker (född Murray), Jonathans fästmö och sedermera hustru
*Minas väninna Lucy Westenra.
*Lord Arthur Holmwood Godalming, Lucys fästman
*Dr John Seward, friare till Lucy
*Quincey Morris, vän till Seward och friare till Lucy
*Dr Abraham van Helsing
Det är intressant att boken på sätt och vis egentligen inte handlar om Dracula. Han presenteras ganska ingående i första delen, och han hänger naturligtvis med hela tiden, men han är mer som en bakomliggande ond närvaro, snarare än en i persongalleriet. Det som boken handlar om är jakten på denna ondska, och förintandet av den.
Kanske är det typiskt för den tid vi lever i, att allting ska gå så fort jämt. Få människor låter saker ta tid idag. Och det blir ett problem i Dracula. 1897 hade man inte bråttom. Och det märks. Jag vill bara skaka om personerna och ryta "Get on with in already!" Sluta snacka så förbannat, få arschlet ur vagnet och ha ihjäl vampyren då så vi alla kan få gå vidare med våra liv och ta en kopp te! Men oo nej. Det ska raljeras och pratas och snackas och förklaras ingående sida upp och sida ner. Och så det eviga tjatet om hur modiga och starka och kloka de fem männen är, och vilket stackars oskyldiga och menlösa mähän de ljuva damerna är, och hur ädel och varmhjärtad Mina Harker är och vilken fantastisk skapelse hon är som har en hjärna som en man men ett hjärta som en kvinna.
Oerhört tröttsamt.
Men den betraktas ju som en klassiker, så det känns bra att ha läst den. Det kunde dock vara intressant att läsa den på svenska nån gång. Jag har nämligen kämpat mig igenom 450 sidor högtravande 1800-tals engelska, eftersom det var den version jag hade i bokhyllan. Penguin popular classics, 1994. Och jisses vad det tog tid. Men jag tog mig igenom den.
Ett stycke jag fastnade vid var "Harker smiled - actually smiled - the dark bitter smile of one who is without hope..." Just detta fastnade och fick mig att fundera på hur Harker kan ha sett ut. Hur ser en person utan hopp ut? Med tanke på att hoppet sägs vara det sista som lämnar människan. Rimligtvis borde Harker vara död, då.
Nåväl, moving on.
Det är även lite kul att notera att dr Van Helsing pratar om en tanke han haft i huvudet och tidigare jämfört den med en ankunge, men refererar till sin vän Hans Andersen och förklarar att hans tanke nu har vuxit, som till en ståtlig svan, och nu flyger iväg på stora vackra vingar.
Greve Dracula är alla vampyrers fader. Och vampyrer fascinerar. Det märker vi ju inte minst på alla "uppföljare" som görs. I skrivande stund är vampyren minst sagt i ropet, med True blood och Twilight. Det har till och med skrivits doktorsavhandlingar om vampyrer!
Säga vad man vill om romanen Dracula, men den har lagt en orubblig grund och man kan aldrig bortse från vad den betytt för litteraturen.
