Nej, nej, nej och åter nej!

När jag loggade in på Facebook (detta djävulens påfund) alldeles nyss så stod det att en av mina vänner hade gjort ett quiz som skulle berätta för dig följande:
"Hur är du i köket!" Den uppmärksamme noterar avsaknaden av frågetecken.
Min väns resultat blev mäster kock. Inte mästerkock. Mäster kock.
Och förklaringen på testresultatet lyder "Du kan allt i köket den som gifter sig med dig kan skratta sig lycklig".
Ett kommatecken efter köket kanske hade varit på sin plats?
Och framför allt, bilden jag får i huvudet av någon som "skrattar" sig lycklig är den av total tautologi. Det korrekta uttrycket lyder "skatta sig lycklig". Skatta, så som i att uppskatta något. Att skratta sig lycklig är ganska naturligt, glädje föder glädje. Det är självklart att man blir lycklig av att skratta. Att skratta sig lycklig är naturligt. Men i språkliga sammanhang så in i helvete fel!!!

En vacker särskrivning

Jag är i det närmaste dödligt allergisk mot särskrivningar. Det är förmodligen därför som jag aldrig lagt märke till det här tidigare. Det gäller ordet farväl. Det är ju en önskan! Far väl. Det är ju vackert!
För första gången har jag hittat en särskrivning som inte får mina ögon att blöda. Frågan är om det är bra eller dåligt.

Om språkvåldtäkt

Jag ber om ursäkt för att det har dröjt så länge sen jag bloggade senast. Jag skyller på ett av mina arbeten som på sistone har tagit väldigt mycket av min tid i anspråk. Och så skyller jag på lite annat också.
Frukta dock icke, jag har ändå hunnit läsa några böcker. På rak arm kan jag i alla fall meddela att jag har läst "Hanteringen av odöda" av John Ajvide Lindqvist, "Luftslottet som sprängdes" av Stieg Larsson och "Kamalas bok" av Inger Edelfeldt. Jag har bara inte hunnit smälta dem, recensera dem, skriva om dem, blogga om dem. Jag ber att få återkomma i frågan.

Dagens inlägg ska i stället ägnas åt allmänhetens språkbehandling.
Jag har genomfört en akademisk, empirisk och oerhört tillförlitlig undersökning (jag har läst kommentarer till artiklar på aftonbladet.se) och kommit fram till att alla människor som på minsta lilla sätt behärskar svenska språket våldför sig på det.
Alltså, jag tänker mig två alternativ. 1) Alla människor skriver som krattor. 2) Alla människor som sjunker så lågt som att kommentera artiklar på aftonbladet.se skriver som krattor.
Jag hoppas innerligt att det är alternativ 2 som är den relativa sanningen.
För det jag ser när jag läser kommentarer till artiklar på aftonbladet.se får mina ögon att blöda, mitt hjärta att svartna och alla ordböcker i min bokhylla att vilja begå harakiri i ren förtvivlan. Om alla människor skriver som kommentatorerna på aftonbladet.se är allt hopp för mänskligheten ute.

Kalla mig gärna bakåtsträvande om det får dig att må bättre. Jag ser mig som lite av en traditionalist skulle jag säga. Traditionalist i flera avseenden. Jag tillhör internetgenerationen, vare sig jag vill det eller ej, och på många sätt är datorer och internet fantastiska saker. Och tro det eller ej, men även jag skriver faktiskt aningen otraditionellt om jag chattar med vänner på msn, t.ex. Då händer det att jag börjar meningar utan stor bokstav, att jag kanske inte avslutar med ett skiljetecken, att jag använder vissa av internetgenerationens nya uttryck (t.ex. brb). Men detta sker i enskilda samtal med vänner jag känner väl, vänner som mycket väl vet att jag är språkpolis av naturen. Så då känns det på något sätt lite, lite okej. Lite busigt bara.
Men jag skulle aldrig någonsin få för mig att ens tänka tanken att skriva på ett officiellt inkorrekt sätt någonstans där vem som helst skulle kunna läsa det.
Ergo: Skulle jag sjunka så lågt att jag kommenterade en artikel på aftonbladet.se skulle den kommentaren i alla fall passera svenska akademiens nålsöga för korrekt språk.

Jag har läst så många artiklar på aftonbladet.se och kommentarer till dem så det är omöjligt att komma ihåg några specifika exempel, trots att de ofta upprört mig något oerhört. Men just idag läser jag en artikel om en viss tornedalsk kommun vars församlingspräst ska gå i pension och starkt motsätter sig att bli efterträdd av en kvinna. Ganska typisk artikel för aftonbladet.se tycker jag. En sådan "nyhet" skulle aldrig få utrymme i t.ex. Dagens nyheter. Hur som helst. Det är ett lagom provocerande ämne. I skrivande stund finns det 41 kommentarer till artikeln.

meningar inleds utan stor bokstav.
Meningar avslutas med tre eller fler utropstecken!!!
meningar avslutas inte alls
Vet de inte att en fråga ska avslutas med ett frågetecken
Personer som jag antar ska ha Svenska som Modersmål använder sig av Tyska Skrivregler som säger att Substantiv skrivs med stor Bokstav.
Verben "vara" heter "va" och "det" heter "de". Ingenting "är" heller något, utan det "e" något. "Och" heter naturligtvis "å". "Alltså" är förlegat, numera heter det "asså" i skriftspråk. Samma människa skriver dock "skall" i stället för det allmänt vedertagna "ska". Ytterst intressant. Å ena sidan "skall", å andra sidan "asså".
Sär skrivning till för bannelse
Stavfäl
Någon skäms i en annans vägnar, inte å en annans vägnar. Jag undrar hur det går till när man skäms i en annans vägnar.
Man är numera "intresserad utav", eftersom det nog låter lite finare än bara det gamla vanliga "intresserad av".
Och folk har aldrig en aning om hur man använder "de" och "dem". Trots att även detta sticker något vansinnigt i ögonen på mig så föredrar jag nog när folk då gör det enkelt för sig och skriver "dom" i stället. Hellre det än att de försöker skriva rätt men inte kan, och därmed skriver fel. Som om att skriva "dem" i tid och otid gör att det de skriver på något sätt skulle se bättre och trovärdigare ut. Ingenting kan vara längre från sanningen. Om jag har läst en text full av trovärdiga argument och precis är benägen att hålla med skribenten, och jag helt plötsligt får ett felplacerat "dem" slängt i ansiktet, då har sagda skribent förlorat all respekt den hade kunnat uppbåda med sin tjusiga övertalningsförmåga.

Att som språkpolis läsa läsarkommentarer på aftonbladet.se är som att vandra i Dödsskuggans dal, belägen i Morias gruvor. Språkdöden hångrinar framför ditt ansikte, undergången flåsar dig oupphörligen i nacken. Du måste ha ett oerhört starkt psyke för att inte komma ut därifrån som en bruten människa.

Kärlek och stålull

Titel: Kärlek och stålull
Författare: Lisbeth Pipping
År: 2004

Oj, oj, oj. Den här boken borde alla människor läsa. Jag hörde talas om den första gången när författaren var gäst i P4 extra och berättade lite ur sin gripande historia. Detta var väl för kanske ett knappt år sen kanske. Sen dess har jag letat som en tok efter boken, men den har varit utlånad JÄMT! Men så, i fredags, gick jag till stadsbiblioteket - och då stod den där i hyllan. Jag kastade mig över den, började läsa den i eftermiddags och läste ut den alldeles nyss.

Lisbeth Pippings bok har undertiteln "Att växa upp med en utvecklingsstörd mamma".
Och boken är fruktansvärd. Inte fruktansvärd på samma sätt som vissa andra barndomsskildringar, där barn har tvingats att äta sin egen avföring och spyor, för att deras föräldrar varit sadister och psykopater. Men att tvingas växa upp och ta ansvar för och skydda sin egen mamma vid fyra års ålder, gå emellan när småsyskonen får stryk, att försöka hindra mamman från att dränka en syster i badkaret när hon råkat ta för mycket schampo i håret, bli mobbad hela grundskolan igenom för att mamman inte förstår vikten av hygien, och bli utsatt för sexuella övergrepp av en "vän" till mamman som inte förstår bättre utan bara tror att hon har en gratis barnvakt, känns ganska fruktansvärt det också, inte sant?

Lisbeth Pipping är född 1961. Hon förklarar vid ett ställe i boken att det här var precis när sterilisering av "arvshygieniska skäl" började försvinna, och att man hade börjat se mer till individens rättighet att skaffa barn. Men vem såg till barnen?
Lisbeth växte upp i Göteborg, och levde sina första fyra år med både sin lindrigt utvecklingsstörda mamma och sin pappa. Dessa första fyra år beskriver hon som lyckliga, efter omständigheterna. När hon var fyra år avled hennes farmor, och därefter började pappan dricka. Lisbeth fick två småsystrar, som hon fick ta ansvar för när pappan lämnat familjen. Mamman kunde inte ta hand om sig själv, än mindre tre barn. Hon var nämligen bara ett barn själv.
Lisbeth beskriver hur mamman går till socialen och får sina utbetalningar varje månad men kan inte hushålla med pengarna. Hon förstår inte. Hon är självisk och totalt oberäknelig. Misshandel och skräck, ilska och oförstånd, svält och total brist på hygien och bekvämlighet är vardag för Lisbeth och hennes systrar. Och folk runt omkring ser ingenting. Eller så ser de, men gör ingenting. Men det finns faktiskt vissa som Lisbeth kallar sina räddande änglar, de som faktiskt gör det de kan för att hjälpa, på ett eller annat sätt. Dessa änglar, vittnar Lisbeth om, var de som gjorde att hon orkade leva vidare.
Men socialtjänsten kan, trots att de känner till hur miserabelt familjen lever, inte göra något. Detta för att Lisbeths mamma tar illa vid sig om någon försöker hjälpa. Hon förstår inte att hon själv är otillräknelig. Hon tror att hon är en bra mamma. Och "hon gör så gott hon kan" är ett genomgående uttalande. Det är tydligen viktigare att mamman får känna att hon kan klara att sköta sig själv och barnen, genom att "göra så gott hon kan efter sina förutsättningar", än att barnen faktiskt blir omhändertagna av vuxna, ansvarsfulla människor.

Den här boken är helt otrolig. Lisbeth Pipping skriver bra och lättillgängligt, men framför allt är den otrolig som i att jag inte kan fatta att det är sant, att det kan få gå till så här.
Hur lyckades dessa tre barn överhuvudtaget överleva? Jag kan inte fatta det.

Den allra djupaste respekt för Lisbeth Pipping, som har klarat sig igenom detta, och inte bara överlevt utan även lyckats bli en frisk vuxen människa. En människa med djupa sår i själen, men en människa som har en sådan inre styrka att ingenting kan knäcka henne. Ett maskrosbarn, som hon själv säger.

Läs! Läs! Läs!

Dracula

Titel: Dracula
Författare: Bram Stoker
År: 1897

Den första vampyrromanen, skräckberättelsens urfader, denna obeskrivligt otäcka historia om ondska och makt - Draaaculaaa!
...En av litteraturhistoriens mest överskattade skräckromaner, enligt min mening. 1897 var den förmodligen oerhört skrämmande, men i dessa tider... meh.

Första delen av boken handlar om Jonathan Harker, advokat från London, som skickas till Transsylvanien på uppdrag av sin arbetsgivare, för att hjälpa greve Dracula med juridiska frågor inför grevens önskade flytt till London. Allt eftersom tiden går så inser Harker att allting inte står rätt till med greven, och att dennes intentioner är långt från goda. Denna del av boken berättas enbart ur Harkers perspektiv, via hans dagboksanteckningar.
Andra delen av boken är bra mycket längre än den första. Och nu börjar det bli lite rörigt, för fortfarande berättas allt genom dagboks-, journal- eller brevskrivande, och helt plötsligt är det många fler människor inblandade:
*Wilhelmina "Mina" Harker (född Murray), Jonathans fästmö och sedermera hustru
*Minas väninna Lucy Westenra.
*Lord Arthur Holmwood Godalming, Lucys fästman
*Dr John Seward, friare till Lucy
*Quincey Morris, vän till Seward och friare till Lucy
*Dr Abraham van Helsing
Det är intressant att boken på sätt och vis egentligen inte handlar om Dracula. Han presenteras ganska ingående i första delen, och han hänger naturligtvis med hela tiden, men han är mer som en bakomliggande ond närvaro, snarare än en i persongalleriet. Det som boken handlar om är jakten på denna ondska, och förintandet av den.
Kanske är det typiskt för den tid vi lever i, att allting ska gå så fort jämt. Få människor låter saker ta tid idag. Och det blir ett problem i Dracula. 1897 hade man inte bråttom. Och det märks. Jag vill bara skaka om personerna och ryta "Get on with in already!" Sluta snacka så förbannat, få arschlet ur vagnet och ha ihjäl vampyren då så vi alla kan få gå vidare med våra liv och ta en kopp te! Men oo nej. Det ska raljeras och pratas och snackas och förklaras ingående sida upp och sida ner. Och så det eviga tjatet om hur modiga och starka och kloka de fem männen är, och vilket stackars oskyldiga och menlösa mähän de ljuva damerna är, och hur ädel och varmhjärtad Mina Harker är och vilken fantastisk skapelse hon är som har en hjärna som en man men ett hjärta som en kvinna.
Oerhört tröttsamt.
Men den betraktas ju som en klassiker, så det känns bra att ha läst den. Det kunde dock vara intressant att läsa den på svenska nån gång. Jag har nämligen kämpat mig igenom 450 sidor högtravande 1800-tals engelska, eftersom det var den version jag hade i bokhyllan. Penguin popular classics, 1994. Och jisses vad det tog tid. Men jag tog mig igenom den.
Ett stycke jag fastnade vid var "Harker smiled - actually smiled - the dark bitter smile of one who is without hope..." Just detta fastnade och fick mig att fundera på hur Harker kan ha sett ut. Hur ser en person utan hopp ut? Med tanke på att hoppet sägs vara det sista som lämnar människan. Rimligtvis borde Harker vara död, då.
Nåväl, moving on.
Det är även lite kul att notera att dr Van Helsing pratar om en tanke han haft i huvudet och tidigare jämfört den med en ankunge, men refererar till sin vän Hans Andersen och förklarar att hans tanke nu har vuxit, som till en ståtlig svan, och nu flyger iväg på stora vackra vingar.

Greve Dracula är alla vampyrers fader. Och vampyrer fascinerar. Det märker vi ju inte minst på alla "uppföljare" som görs. I skrivande stund är vampyren minst sagt i ropet, med True blood och Twilight. Det har till och med skrivits doktorsavhandlingar om vampyrer!
Säga vad man vill om romanen Dracula, men den har lagt en orubblig grund och man kan aldrig bortse från vad den betytt för litteraturen.

Begynnelsen

Jag har haft en blogg sedan våren 2007. Har den fortfarande. Men den är mest ett ställe där jag spyr galla över olika saker som irriterar mig i vardagen. Ibland blir det inlägg om att jag är glad för något. Det är liksom bara lite blandad skåpmat från mitt eget liv, och det är faktiskt inte så himla spännande.
Och ju längre tiden gått, desto mer har jag insett att för att skriva en framgångsrik blogg så måste man nischa in sig på något speciellt. Och förslagsvis något som intresserar en själv.
Så till slut tog jag mod till mig och startade en ny blogg. På en helt annan domän, dessutom! Och den här bloggen kommer handla om ett område som verkligen intresserar mig: Skrift. Och dit räknar jag alltså litteratur, poesi och språk i allmänhet. Bloggen heter I begynnelsen var Ordet. Det är taget ur Bibeln, Johannesevangeliet 1:1: "I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud". Och det är just det där sista som jag skriver under på: Ordet är Gud. :)

Det här är ett projekt. Jag kommer jobba med det. Det är INTE perfekt från början.
Jag har hela mitt liv haft Drömmen om att Skriva. Och nu banne mej, nu får det här bli ett försök att komma lite, lite närmare den drömmen. Woho! Nu åker vi! :)